Att lära är att leva
Ja nu är jag cheesy, men jag bjuder gärna till så här i tider av Mello. Den låten är också så mycket jag just nu. Jag har hittat rätt, jag har verkligen det. Och det gjorde jag när jag bestämde mig för att välja glädjen och att göra det som jag verkligen känner att jag trivs med.
En klok lärare sa en gång att även om man behöver ett jobb så är det också viktigt att göra något som man tycker är roligt. Detta tror jag i alla fall stämmer ifall man siktar på att bli riktigt bra på det man gör. Då behöver man ha lusten och viljan att fortsätta lära och att vara nyfiken och ödmjuk inför det som finns kvar att förstå. När man har tappat den lusten är man farligt ute.
Man brukar ju ofta prata om att man aldrig ska dö nyfiken – men samtidigt, om man faktiskt skulle dö nyfiken så slutade man ju någonstans aldrig att vara nyfiken. Det låter inte heller så dumt tycker jag.
Jag skulle istället vilja säga att man borde sträva efter att leva hela sitt liv utan brist på intresse och utan brist på viljan att vara just nyfiken. Sluta aldrig att vara nyfiken! Var en upptäckare! Alltid! Så länge du orkar och kan! Lev!
Samtidigt i all min iver så har jag också fått lära mig att vara tålmodig och att låta saker ta sin tid och att sjunka in. Föreställ er min resa just nu med utbildning och omskolning som ett rött vin från Bordeaux västra strand. Det har kraftiga tanniner och intensiv frukt i sin ungdom och det vill så väldigt mycket på en och samma gång. Fast med mycket tid och vila i mörker och svalka och med litegrann syre åt gången så får det äntligen blomma ut en gång. Med tålamod, strävan och envishet kan det bevisa sig till slut.
Ibland behövs däremot en liten push i rätt riktning, en rejäl omskakning och ett extra kol – en hjälpande hand som sätter drivkraften igång. Man kan väl säga, med andra vinsdomsord, att jag också har många karaffer att tacka i mitt liv – fina själar som väljer att tro på mig. Det är långt ifrån enbart min egen förtjänst.
Man brukar ju också säga om oss människor att vi är som vinrankor. I sin ungdom producerar de mycket frukt av okej till halvdan kvalitet och med åldern desto mindre frukt fast med kraftfullhet och koncentration i varje liten klase.
Livet på en ranka är ingen dum metafor för det där fina, ofta ovissa men ack så spännande, komplexa och förunderliga som vi kallar för livet.
Vinskola med mig
I söndags fick jag visa prov på min vinsdom när jag hade äran att få leda vinprovning på Medborgarskolan i Göteborg. Två vita viner provades i stilen friskt och fruktigt samt fylligt och smakrikt. Det första vinet är min och Johans favorit av Grüner Veltliner på Systembolaget. Vinet är från Niederösterreich i Österrike.
Grüner Veltliner är Österrikes mest odlade druva och det är också främst där som druvan odlas. Något som jag inte visste före den provningen är att druvan har två andra namn. Den odlas även i Tjeckien och i Ungern under namnen Veltlin Zelene respektive Zöldveltelini. En speciell karaktär hos just denna druva är vitpeppar.
Det andra vinet är en ekfatslagrad Chardonnay från Sydafrika som har fått jäsa och lagras på franska begagnade ekfat och som även har fått vila på jästfällningen som också rördes om i vinet. Vinet är från distriktet Stellenbosch i Coastal Region.
Igår satt jag i föreläsning om den lite knepiga indelningen av sydafrikanska viners ursprung. Vinlagen som används i landet sedan 1973 kallas för WO – Wine of Origin – men den har enligt vår lärare lite skämtsamt kallats för Wine of Mixed Origin. De olika benämningarna kan nämligen gå lite in i varandra.
Man delar upp vinerna efter fyra olika storlekar utifrån druvans ursprung:
- Geographical Unit – Ex. Coastal Region
- Region – Ex. Klein Karoo
- District – Ex. Paarl och Stellenbosch
- Ward – Ex. Elgin
Men ibland kan detta bli lite hoppigt och rörigt. Dessa kan gå lite in i varandra som sagt eller så hoppar man direkt från t.ex. Region ner till Ward, utan något distrikt däremellan. Det blir till att studera detta noga framöver på etiketterna till sydafrikanska viner. Det är ett bra tips som jag har fått med mig från kursen, just att studera vinetiketten och försöka förstå vad den vill säga om vinet i flaskan.
Men bäst av allt med detta just nu är att det finns en ny vinkväll med mig på Medborgarskolan som ni kan anmäla er till:
Mera vinsdom i glasen, mera glas på vårt bord…
Kursen Dryckeskunskap som jag läser nu har gått in i andra halvlek. Det börjar så sakteliga dra ihop sig till tentamenstider så att säga – vinsdomsprov! Den här veckan är temat mousserande viner. Uppställningen är som följer:
- Champagne – Blanc de Blancs – Extra Brut
- Veuve Fourny et Fils 1er Cru
- Nr 2739 – 351 :-
- Méthode Cap Classique – Brut
- Pongrácz
- Nr 7628 – 127 :-
- Cava – Brut Nature Reserva 2018
- Aurèlia
- Nr 7923 – 161 :-
- Sparkling Chardonnay Brut
- Chapel Hill
- Nr 7649 – 33 :- (200 ml)
- Prosecco
- Pizzolato
- Nr 7870 – 44 :- (200 ml)
- Moscato d’Asti 2021
- Castiôn
- Nr 7873 – 98 :-
Här börjar jag med att prova de viner som är gjorda på champagnemetoden och på traditionell metod vilken bygger på samma teknik. Ett stilla basvin får en andra jäsning på flaska för att bygga upp kolsyran som frigör bubblorna vid flasköppning. Vinet får sedan vila en tid på sin jästfällning och för Champagne gäller 12 månaders vila minst och för Crémant och Cava gäller minst 9 månader. Efter att jästfällningen har avlägsnats så tillsätts uppsötat vin – dosage – för att justera sötman efter vilken stil man vill ha på vinet.
Tågordningen för dessa tre viner har jag valt utifrån druvsammansättningen med utgångspunkt i mängden Chardonnay. Champagne Blanc de Blancs innebär att vinet består till 100 % av Chardonnay. Méthode Cap Classique som är Sydafrikas motsvarighet till Champagne görs ofta på samma druvor som i Champagne. I det här vinet finns 63 % Pinot Noir och 37 % Chardonnay. I Cavan hittar vi bara 10 % Chardonnay tillsammans med de klassiska, traditionella druvsorterna för Cava:
- 40 % Xarel-lo
- 40 % Macabeu
- 10 % Parellada
Cavan är av årgångstyp. Annars är det vanligt både för Champagne och andra mousserande viner att man blandar olika årgångar för att skapa en stil som ska smaka samma för varje år och som ska vara representativ för producenten. Unika årgångar görs endast under de bästa åren. Däremot sker detta oftare nu än tidigare.
Cavan är däremot den torraste av de första vinerna sett till märkning på etiketten. Brut Nature eller Brut Zero innebär att ingen dosage har tillsatts medan de två första vinerna är i stilen Extra Brut och Brut vilket medger viss tillsatt sötma.
Däremot förväntar jag mig mycket varmare och mognare toner i cavan. För det första är vi ju i Spanien nu. Champagne har istället ett svalt klimat och Sydafrika får sin svalka genom den kalla havsströmmen som kallas för Benguelaströmmen. För det andra så törs man ju knappt tänka på sommaren 2018 innan svettpärlorna lackar nacken:
Så . Varmt . Det . Var ! 🥵
Därefter går vi över till tankmetoden som även kallas för Charmatmetoden eller Cuve Close. Där sker den andra jäsningen i en trycktank istället.
Vi provar ett mousserande Chardonnay från Ungern och en Prosecco som ju alltid är från Italien och som består av druvan Glera – druvan hette tidigare just Prosecco. Du får däremot lov att använda upp till 15 % Pinot Noir i en roséprosecco.
Det sista vinet kanske ni undrar över eftersom det inte ser ut som ett mousserande vin. Detta är vad man på italienska hade kallat för frizzante – ett vin som är pärlande istället för bubbligt, vilket istället kallas för spumante.
I detta vin har jäsningen i tanken avstannats innan allt socker har jäst ut till alkohol. Resultatet blir ett vin med mycket restsötma och med lägre alkohol och lägre halt av kolsyra. Med lägre halt av kolsyra blir den bubblande effekten mindre.
Det här vinet dricker jag sist eftersom det är sött. Hade jag druckit detta vin före de torra vinerna så skulle de torra vinerna smaka ganska surt på grund av sötman i det tidigare vinet. Vinerna riskerar också att bli lite platta eftersom sötma och/eller alkohol även adderar extra fyllighet till vinet.
Avsmakningsmeny för lördagskvällen
Den senaste tiden har jag blivit allt mer begeistrad över kombinationen av mat och vin. Även den här gången kommer jag att prova vinerna mot olika sorters mat i en avsmakningsmeny:
1
I glaset: Champagne
På tallriken: Gräddost
2
I glaset: Cava
På tallriken: Crostini med smörstekt svamp
3
I glaset: Prosecco
På tallriken: Stekt sparris och pinjenötter på bädd av romansallad och rucola
4
I glaset: Cap Classique
På tallriken: Havskräftor och aioli
5
I glaset: Chapel Hill
På ”tallriken”: Citronsorbet i ett glas toppas med vinet – en smakbrytning/cleanser
6
I glaset: Moscato d’Asti
På tallriken: Sötsyrlig tolkning på marängsviss
Lite tankar om kombinationen
Gräddost har hög syra och sälta men även lite fetma och gräddighet. I kvällens Champagne som råkar vara vår ”huschampagne” här hemma så hittar du lite samma egenskaper. Syran är hög på grund av låg dosage samt 100 % Chardonnay som i ett svalt klimat så som Champagne och Chablis ger krispiga toner av t.ex. citron och gröna äpplen. Sältan i osten lämpar sig bra för att möta vinets mineralitet. För att dämpa vinets syra behöver syran mötas upp med mer syra och/eller fett i maten.
Cava har brödiga toner liksom Champagne på grund av jästfällningen varför jag väljer att servera crostini till detta vin. Eftersom vinet har fått lagras några år så kan den smörstekta svampen passa bra för att spegla vinets eventuella mognadstoner genom svampen samtidigt som smöret dämpar syran något.
Kvällens Prosecco har ganska hög syra och liten fyllighet. Vinet rekommenderas av Systembolaget till lättare maträtter av fisk eller skaldjur men också till sallader. Jag följer det senare förslaget och serverar en ljummen sallad med stekt sparris. I Prosecco som jag har provat tidigare har jag hittat lite nötighet och rostade toner och därför toppar jag salladen med rostade pinjenötter. Detta ska bli spännande!
De flesta mousserande viner ska gå bra med skaldjur. Cap Classique bör inte vara ett undantag. Havskräftor har lite sötma i köttet, det blir spännande att se hur detta fungerar med syran. Fettet från aiolin blir en hjälp på traven för att dämpa syran.
Den bästa smakbrytningen på en middag är syrlig sorbet som toppas med bubbel. Nu är det upp till bevis ifall Chapel Hill står sig i den kombinationen.
Moscato d’Asti är en härligt pärlande och läskande dryck där både sötma och syra är mycket närvarande – my kind of vuxenläsk, alla kategorier. Till nyåret serverades Nivole Moscato d’Asti till en pavlova med lemoncurd. Nu gör jag en slarvigare tolkning av detta som även blir en tolkning på marängsviss. Jag tänker maränger, glass och grädde som varvas med lemoncurd och zest av citron och lime.
Jag tänker vidare att vaniljglassen och grädden kan man välja att ha lite mindre av och att man istället lyfter fram de syrliga inslagen mer. Den feta grädden har en dämpande effekt och vinet har en ganska låg fyllighet. Detta märkte man vid nyårsmiddagen. Vinet blev lite platt. Så då tänker jag att man kan ta lite mindre av grädden. Vaniljglass å andra sidan är ganska sött och det här vinet har som sagt även mycket syra. Då kan det vara bra att inte ta så jättemycket av glassen heller.
Men det som är så bra med just marängsviss är ju att man själv kombinerar den så som man vill ha den. Man kan ta lite av varje åt gången för att hitta den bästa kombinationen.
Överlag förväntar jag mig i alla fall att det blir en mycket trevlig lördagsafton med god mat och dryck tillsammans med min älskling. Jag hoppas att ni alla också får en lyckad lördag!
Let’s bubble up! 🍾🥂
Lämna ett svar